För en gångs skull är jag inte rädd för framtiden, känner mig väldigt trygg när jag sitter här... Naken i one piecen, i våran soffa. Ja efter igår vågar jag faktiskt säga våran. Har varit lite tillbaka dragen med ordet våran och vårt, vi? Klart de är vi, men ett "vi" är du och jag? Bara för att vi vart vi är fortfarande jag bara jag. Den där tjejen som har mina hästar, mina humörsvägningar, jag som kan gråta för bara ingenting? och ändå ska vara världens stoltare och alltid ska stå rak i ryggen vad som en händer, bara för att jag ska klara allt själv, jag behöver inte prata med någon, jag behöver inte mina föräldrar, jag behöver ingen hjälp... Men något i de där "vi" har fått mig att inse att jag faktiskt får vara den svaga. De kan bara visa att de finns mer känslor. Att jag är som alla andra. Hur som helst när den som betyder mest i ens liv just nu säger att den vill inget hellre än att alltid ha mig där.